Ni som känner mig vet att jag mer än gärna förstora upp allt, stort som smått. Så var den alltså här, den sista dagen för mig och Olivia ensamma. Sedan juni 2010 har jag varit hemma nu. Först med en rund och vacker mage, väntandes på det lilla pyret. Därefter med en alldeles purfärsk liten bebis. Denna rosa, lena lilla bebis har numera blivit en alldeles egen liten individ som numera går under namnen; unge, busunge, skitunge och förgrymmade unge. Men mer om det en annan gång:)
Innan maken åker till jobbet tittar han på oss där vi sitter i soffan framför bollibompa. Jaha, det är sista gången ni sitter här innan jag åker till jobbet, nästa gång är det du som lämnar. Och så var det igång! Känslorna och tankarna bara vällde fram. Har jag njutit tillräckligt? Har jag varit för mycket arg på henne? Har vi varit för lite utomhus? Vi kanske skulle ha busat mera, bakat mera?
Efter julavslutning och fantastisk teater på öppna förskolan begav vi oss hem för lite lunch. Jaha Olivia, sista gången vi äter lunch ihop då mamma är föräldrarledig, sista gången på öppna förskolan..Nej, nu var det dags att rycka upp oss! Ut med barnvagnen på sista promenaden som föräldrarledig, träffa finaste Märta för att fullkomligt ösa ur mig alla funderingar, tankar och känslor.
Promenaden avslutade vi i solen, sittandes på två trästolar längs med husväggen. Då kom det över mig igen. Men mer som en harmonisk känsla. Lipsill som jag är så fälldes även en lite tår, blandad av glädje, förväntan och lite sorg.
Jag har njutit varje sekund, jag har inte varit för mycket arg och vi har varit så mycket utomhus som vi har velat. Lekt, busat och bakat. Det är och har varit en fantastisk tid och jag ser fram emot att få låta Richard dela samma vardagsglädje med Olivia. Det som gör att det hugger till lite extra i hjärtat är tiden. Detta kapitlet har redan tagit slut, det kändes som det skulle vara för evigt. Hur kan tiden gå så fort?!
Innan jag går tillbaka till mitt jobb så ska vi såklart njuta av julledighet tillsammans.
Jag och min familj.
