Ungefär 39 miljoner människor lever idag med HIV. Unga kvinnor är den grupp som är störst drabbade och hälften av de människor som nyligen smittats av HIV är mellan 15-24 år gamla. Varje dag dör 8000 människor i AIDS och 12000 människor smittas av HIV var dag. År 2005 dog 1 miljon människor i AIDS. Europa är idag den världsdel där HIV ökar mest och 90-99% av HIV sjuka människor i världen har inte tillgång till bromsmediciner. (actionaid.se)
Det var en het eftermiddag i Kumasi jag, Marjet och vår tolk Selena skulle bege oss iväg för att träffa två patienter. Det var allt annat än lätt att stämma tid och plats att träffa våra patienter då det enbart var få som hade telefoner. Idag hade vi dock ett nummer att ringa på. Det var en kvinna som svarade, inte den kvinnan som vi sökte. Vi förklarade vem vi sökte och hon skulle genast leta reda på henne. Det var nämnligen så att numret tillhörde en kvinna som bodde i samma lilla by som vår patient och det var bara denna kvinna som hade telefon. Efter ca 30 min kom så den kvinna vi sökte till telefonen, hon hade stått på marknaden och jobbat. Självklart fick vi komma idag! Hon skulle försöka hålla koll på vägen när vi kom. Det är så det är i Afrika, det finns inga tider att hålla sig till, men på något sätt så löser det sig alltid ändå. Och så begav vi oss åter igen ut på den afrikanska landsbygden. Än en gång förvånades jag över hur fort jag vant mig vid en annan kultur och ett annat sätt att leva. Här satt jag i en buss så fullproppad av människor utan bälten, med trasiga dörrar och fönster att jag inte ville tänka på vad som kunde hända vid en olycka. Jag som har klaustrofboi. Där satt jag på väg till en patient som inte visste när vi skulle komma eller vart vi skulle mötas upp och vi hade ingen som helst aning om hur eller när vi skulle komma hem. Jag bara är och flyter med. Tänk vad snabbt man kan ändra sitt sätt att leva på. Från att ha tider bokade, ständig koll på klockan, tillgång till journaler, mediciner och nätverk. Till att nu bara flyta med och ta det som de kommer. Det är bra att vi ha journaler att läsa ur och dokumentera i. Fast ibland undrar jag om vi inte är för snabba att läsa oss till en uppfattning om en människa vi aldrig träffat då vi scrollar bakåt i journalen. Det är mycket befriande och framförallt lärorikt att möta en människa som du inte vet något om, att bara lyssna och lära.
Väl framme i en liten by, fullproppad av marknadsstånd stod det en kvinna och väntade på oss, Majmuna. Hon sken som en sol och tog emot oss med öpnna armar. Vi sicksackade mellan stånd fulla med diverse råvaror. Mitt i den gassande solen stod ett bord med ett nystyckat lamm och väntade på hungriga köpare, bord täckta av kryddor, meloner, papaya och allt man kunde tänka sig. I ett trångt skjul satte vi oss ned för att prata om Majmunas livssituation. Det här var den enda av de ca 15 patienter vi hade som hade tillgång till bromsmediciner. Hon hade en morbror som hade det gott ställt och på så vis hjälpte henne med att bekosta medicinerna. Dock fast det inte pengar till läkarundersökningar. Biverkningarna ifrån hennes bromsmediciner var bland annat blindhet på ett öga.
Då vi skulle resa vidare till Latifa och hennes familj beslöt Majmuna sig för att följa med och visa vägen. På väg till taxin som skulle ta oss till den lilla bergsbyn fick hon en liten bebis i famnen. Hon skulle passa honom. Efter en snabb justering av kjolen kunde han nu hänga tryggt och snusa vid hennes bröst. Det var en lång väg till Latifa och hennes familj. Ifrån den stora vägen gick det en smal och blodröd sandväg rakt genom djungeln, 2 mil till foten av berget där de bodde. Vägen trafikerades av endast en bil och en minibuss, de körde lite som de ville. Ibland fick man vänta två timmar och ibland som idag endast 30 min. Bilen var totalt förstörd! Vi satt fem st i baksätet och jag som satt ytterst fick hålla i bildörren så att den inte skulle trilla av. Det var bara att gilla läget. Det var en magnifik utsikt, berget långt där framme var alldeles grönt och grönskande, längs med vägen var det bananodlingar, solen höll på att gå ned och luften blev äntligen något svalare.
Väl framme i byn möttes vi av skara glada barn och bekanta till Majmuna. Det blev stor uppståndelse och vi fick vara med och räffsa bland kaffebönorna som låg på tork på marken. Mitt i allt kommer Majmuna på att hon glömt bebisen i bilen! Som tur var hade de precis vänt om för att köra tillbaka och bilen gick ju inte direkt i någon högre hastighet. Alla skrattade gott och så satt bebisen åter igen tryggt vid bröstet.
Latifa och hennes man livnärde sig på sin odling av bananer, svampar och andra grönsaker. Latifa odlade och skördade och hennes man reste sedan runt i landet och sålde deras skörd. De hade fem st barn att försörja. Både Latifa och hennes man var HIV positiva. Vi satte oss ned under ett mangoträd, svalkade oss i skuggan och åt en banan direkt ifrån trädet. Latifa och hennes man var oroliga över ett av sina barn. Deras äldsta son. Latifa befarade att han blivit sexuellt aktiv. Hon var rädd för att även han var HIV positiv och då skulle smittta någon annan. Latifa och hennes man ville inte berätta för sina barn att det var HIV positiva, barnen skulle då bli oroliga och rädda för att mamma och pappa skulle dö. De hade ingen släkt i den byn de bodde i och om de berättade att de var HIV positiva skulle ingen invånare i byn vilja ta hand om barnen då de gick bort. De skulle förbli en hemlighet och den dagen de dog skulle ingen veta varför och då ta hand om deras barn. Latifa och hennes man hade ibland råd med bromsmediciner. De hade inte råd med kondomer till sin son.
