Har tittat på gamla foton, blivit nostalgisk och drömt mig bort. Jag har i tanken åter igen skumpat runt i västafrika, Ghana, i gamla minibussar fullproppade med människor. Gamla som unga, spädbarn tätt knutna till sin mors bröst, människor på taket, människor hängandes ut genom fönstren. Jag och Richard klibbiga av svett. Så var vi hela tiden; svettiga, dyblöta av svett, smutsiga och lyckliga. Det gick inte att undgå den afrikanska solen, det var bara att gilla läget. Vi kunde ju alltid ta en dusch på kvällen och hade vi tur så fanns det rinnande vatten ifrån kranen att tillgå. Då det inte fanns något vatten fick vi tvätta oss i vatten ifrån dunkar. Dessa dunkar hade vi fyllt på med vatten ner på gården, burit upp på nionde våningen, hällt i en skvätt illaluktande vätska som skulle ta död på eventuella parasiter som vill livnära sig på oss. För att på någorlunda vis efterlikna en dusch använde vi oss av små skopor och kannor att hälla vattnet över oss.
Åter igen sovit i ett varmt sovrum där termometern visade på 28 grader om det var svalt. Jag har druckit vatten ur små plastpåsar. Åter igen förundrats över den afrikanska solen, hur otroligt vacker, stor och röd den är. Ljuset i gryningen och på kvällen. Promenerat i flip flop köpta för två kronor. Låtit fötterna blivit röda av den afrikanska sanden.
Åter igen träffat alla beundransvärda och starka män och kvinnor. Imorgon ska ni få träffa Latifa och hennes familj. De kämpade mot HIV. En hemlighet som de bar med sig natt som dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar