Det är så lätt hänt för en tjej med ett rätt så stort (!) kontrollbehov som jag att bara köra på. Att allt för ofta komma på mig själv med att gärna framställa mig som lite martyr. Ett vanligt förekommande scenario hos fam H; under dagen skickar jag flertalet sms till maken om att jag är sååå trött, att Olivia bara gnäller och gnäller. När Richard kommer hem tappar jag humöret, blir irriterad och måste på något sjukt sätt städa allt (kontrollbehov någon?). Richard kan föreslå allt mellan himmel och jord för att jag ska lugna ner mig, men inget fungerar. I mina lugnare stunder (för sådana har jag såklart) så har jag berättat för R att han gärna får tvinga ut mig på en promenad, tvinga mig att träna eller att lägga mig på soffan med fötterna på bordet.. Men då min älskade man föreslår det så blir jag fullständigt galen! Varför är det så!? Jag vet så väl att det hjälper. Men istället ska jag spela rollen som superkvinnan. Nej, men jag gör gärna allt, hmmm... Någon som känner igen sig?
Iallafall, nu har jag blivit klokare! Även fast jag gärna promenera med barnavagnen är det vansinnigt skönt och avkopplande att gå själv emellanåt. Då Richard lagar middagarna här hemma är det ju ett ypperligt tillfälle för mig att gå en rask promenad själv. En timme ute i skogen eller ute på fälten gör underverk för själen. Min nya grej är att lyssna på P3 dokumentär och gamla avsnitt av sommarpratarna. Så ljuvligt att jag inte kan beskriva det i ord! Resultatet blir en pigg och glad Malin som får sätta sig vid ett framdukat middagsbord med sin familj. Inte så dumt:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar