Om vi ska vara ärliga, och det ska vi ju! Så är det flera gånger jag och maken suttit och diskuterat andra vänners barnuppfostran, haft åsikter, tyckt att det bara är barn, barn och barn. Det var innan vi själva fick barn. Nu biter vi i det sura äpplet med glädje! Det är överväldigande med barn, därför vill man prata, prata och prata. Men det är liks viktigt att prata om annat också, det kan lätt bli lite för mycket blöjor, mat och sömn:) alla människor vill sina barn det bästa, och uppfostrar de efter sina bästa förutsättningar, vi är alla experter på våra barn! Man kan tycka mycket om andras tillvägagångssätt, man behöver inte att acceptera allt men däremot respektera andras beslut. Dessa små liv. Gick tillbaka i bloggen och kikade. Man glömmer fort. De dagar och nätter som jag innan beskrivit som jobbiga kan jag knappt komma ihåg...det är faktiskt nu, ett halvår sedan lillan föddes som jag känner mig trygg i min roll som mamma, inte lika hormonstinn och inte lika rädd för att Olivia ska börja skrika. Det är inte bara ett blodigt varmt och kladdigt litet liv som du får upp på bröstet utan även ett helt knippe nya känslor, varma, kalla och hårda. Aldrig har jag kännt mig så sårbar, på gott och ont. Älskade lilla liv. Aldrig har känslorna pendlat så. Igår ville jag svära högt åt Olivia. ( då hon inte åt fast hon var hungrig, går inte upp i vikt jag är värsta dåliga morsan) jag var så orolig över att hon inte åt. Efter att hon ätit och pigg till låg hon på golvet och pratade. Alla ledsna och arga känslor var dom bortblåsta, inte ville jag vill svära åt denna lilla skatt? Puh! Vilket långt inlägg:) ha nu en bra dag och håll tummarna för att det inte regnar, jag ska nämnligen grilla på mamma lunchen idag...
- Posted using BlogPress from my iPhone
Vilket fint, ärligt och tänkvärt inlägg!
SvaraRadera