Nu har jag jobbat i snart fyra månader och det är nu som först jag känner att jag landat. Att jag kan acceptera att det är så här mitt liv ser ut nu. Innan kändes det så svart eller vitt, antingen eller. Antingen så är man föräldrarledig och då är allt en dans på rosor eller så jobbar man och då jobbar man bara! Alltså ingen tid med vare sig man, barn eller vänner. Mitt i allt detta svart och vitt tänkandet lyckas jag alltså helt glömma att det absolut inte är en dans på rosor att gå hemma. Att man mer än ofta drar sig i håret...
Men nu har jag alltså landat i livet, iallafall för en stund. Jag jobbar och trivs, tankar energi och umgås med härliga kollegor. Jag kommer hem och har all tid i världen för både man, barn och vänner. Visst får vi prioriterar och det är något vi blir bättre och bättre på. Att städa och vika tvätt kan man göra i all oändlighet men att gå ut i solen, fika tillsammans eller träffa bästa väninnan det är tillfällen som får gå före allt, oftast:)
En härlig känsla att vara mitt i livet och älska det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar