Min värsta fiende är min ångest. Så länge jag kan minnas har jag lidit av ångest inför döden. Dödsångest. När jag var liten och gick på lågstadiet kunde jag inte titta på nyheterna, jag trodde att alla katastrofer i världen skulle drabba mig och min mamma. Översvämningar och krig i lilla Ljungbyholm. Jag vågade inte gå i skolan. Fast det gick lite bättre om skolsköterskan var med mig eller om jag fick sitta på hennes kontor. På skolgudstjänsterna grät jag alltid då kantorn spelade sorglig musik på orgeln. Jag tänkte på vår vita katt Maja som for upp till himlen. Trots att döden har drabbat mig och jag vet att man klarar att förlora någon man älskar, så kan jag fortfarande känna den där intensiva ångesten inför döden som jag gjorde när jag var liten. Som jag kände när jag var tonåring och som jag känner idag, 27 år gammal. Jag har läst att för att kunna leva här och nu så måste man förlika sig med tanken på att vi alla en dag kommer att dö. Först då kan du leva i nuet. Men hur sjutton gör man om man inte vill dö, fast jag vill leva i nuet?
Ikväll har jag och maken pratat om livet. Om drömmar och om framtiden. Men jag tänker alltid på döden. Jag tänker på hur skört livet är och på hur viktig det är att ta hand om sig själv och sina älskade. Jag tänker så intensivt på det så att jag automatiskt börjar tänka på döden. Hur sjutton tänkte vi när vi skaffade barn?! Varför utsätta sig för att kunna förlora sitt barn, sitt eget kött och blod.
Lilla O, de absolut finaste i livet. Må du alltid finnas hos oss.
Ja, så här tänker jag en lördagskväll:) Hoppas att ni har det bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar