Bråda dagar

Här hemma är det full rulle ifrån morgon till kväll. Mellan frukost, lunch, middag, handling, städning, löpning, mys, gos och kompishäng ska vi även hinna jobba en skvätt och packa inför helgen. Vi åker nämnligen till kolmådern på fredag. Ifrån fredag till söndag ska vi hänga med vilda djur, bo på vildmarkshotellet och bara vara. Men innan fredag ska jag hinna med några pass med löpning. Jag älskar löpning! Blir helt pirrig och fylld av endorfiner bara jag skriver det. Den här säsongen har jag ett sådant grymt flyt! Jag svävar fram och kommer med all säkerhet att kunna springa milen på under 50 min innan löven börjar falla. Det känns helt fantastiskt att det "lossnat". Jag har tom blivit en riktig nörd och hänger gärna och ofta ute på olika löparbloggar, forum och sportsidor. Det finns ju en hel uppsjö av löparutrustning! 

Nu kom precis maken in och berättade att vi ska få hästar på bete precis utanför huset! Å älskade sommar, kom nu!

Den vilda bebin

Lilla Olivia du är så go. Du är framåt och positiv, har lätt till skratt och höööga toner. Du gillar fortfarande all mat, har god aptit och sover gott på nätterna. Ibland sover du till kl halv åtta för att nästa dag sova till kl fem... Du blir mer och mer aktiv. Det är sällan du lufsar framåt i sakta mak, här går det undan! Springa fort som vinden ska man göra. Du klättrar på allt och alla och kan på egen hand gå upp och ned för trappen. Ditt favorit ord för stunden är manda, som betyder moster Amanda. Din favoritperson är Mina, eller Mika som hon egentligen heter. Lilla Olivia du är så rolig så att jag flera gånger varje dag kiknar av skratt. Jag är fortfarande lika facinerad av dig och kan sitta i timmar och bara titta på dig. Om du bara kunde vara lite snällare mot kattungarna, sova lite längre på morgnarna, iallafall på helgen, inte rymma ut i skogen så ofta, och inte skrika så högt:) 

Den grönskande sommaren

Hörrni! Vad hände med sommaren? Bara ben, fönster på vid gavel, svala sovrum och nakna bebisar i gröngräset? Den försvann lika fort som den kom. Därför gäller det att ta vara på de små ljusglimtar som finns. Som ikväll, då kvällssolen sken in i köket och det blev alldeles ljuvligt vackert. 

Mitt innersta

Min värsta fiende är min ångest. Så länge jag kan minnas har jag lidit av ångest inför döden. Dödsångest. När jag var liten och gick på lågstadiet kunde jag inte titta på nyheterna, jag trodde att alla katastrofer i världen skulle drabba mig och min mamma. Översvämningar och krig  i lilla Ljungbyholm.  Jag vågade inte gå i skolan. Fast det gick lite bättre om skolsköterskan var med mig eller om jag fick sitta på hennes kontor. På skolgudstjänsterna grät jag alltid då kantorn spelade sorglig musik på orgeln. Jag tänkte på vår vita katt Maja som for upp till himlen. Trots att döden har drabbat mig och jag vet att man klarar att förlora någon man älskar, så kan jag fortfarande känna den där intensiva ångesten inför döden som jag gjorde när jag var liten. Som jag kände när jag var tonåring och som jag känner idag, 27 år gammal. Jag har läst att för att kunna leva här och nu så måste man förlika sig med tanken på att vi alla en dag kommer att dö. Först då kan du leva i nuet. Men hur sjutton gör man om man inte vill dö, fast jag vill leva i nuet? 

Ikväll har jag och maken pratat om livet. Om drömmar och om framtiden. Men jag tänker alltid på döden. Jag tänker på hur skört livet är och på hur viktig det är att ta hand om sig själv och sina älskade. Jag tänker så intensivt på det så att jag automatiskt börjar tänka på döden.  Hur sjutton tänkte vi när vi skaffade barn?! Varför utsätta sig för att kunna förlora sitt barn, sitt eget kött och blod. 

Lilla O, de absolut finaste i livet. Må du alltid finnas hos oss.

Ja, så här tänker jag en lördagskväll:) Hoppas att ni har det bra!

De små liven

är så söta så att man knappt inte kan slita ögonen ifrån dem. Jag behöver kanske inte tillägga att dem är Olivias nya bästa kompisar. Nästan alltid hittar vi henne framför korgen, sjungandes för ungarna. Det är även mysigt att pussa på dem, gosa med dem på kinderna eller lägga pärlhalsband, solglasögon och bilar runt om dem. Idag har de även fått smaka banan, men det var inget vidare:)

Personligt rekord!

Söndag är lika med långpass och jisses vilket långpass det blev! 1,8 mil sprang jag och Linda. I strålande solsken och på natursköna stigar lät vi fötterna trumma på. Som alltid innan ett långt söndags pass har jag en pirrande känsla i magen, undrar hur långt vi tar oss idag? När vi springer långpass ska vi springa minst 9 km. Det handlar om att lyssna på kroppen och från gång till gång se hur långt kroppen vill bära. Allra bäst är det när vi ger oss ut på nya vägar. Som vi gjorde idag då vi sprang runt i Törsbo, så vackert! Alldeles grönt och fullt av vattenforsar och betande får. Det är inte tiden som är viktig, utan känslan och att ta sig runt hela rundan. Ibland går vi några steg eller så stannar vi för att titta på naturen. Känslan efteråt är obeskrivlig. 

Nu längtar jag redan tills nästa söndag:) Helgen har annars varit så där härligt avslappnat och skön som man önskar den alltid kunde vara. Vi har skrotat omkring i trädgården, fikat, ätit gott, vilat och umgåtts med vänner. En perfekt avslutning på veckan och bra början på en ny!

En kopp solsken tack!

Godmorgon lördag! Idag önskar jag mig solsken i mängder. Här behöver vi nämnligen klippa gräs, rensa bland ogräs och sura humör. Strosa på ängar och plocka blommor. Sen skulle vi även vilja fika i gräset med mazarin cupcakes, snusa på hästmular och rida i skogen.

Tack på förhand!